Jag började föda upp hundar som 17-åring. Min första ras var dalmatiner. Min första kull föddes i april 1977, min mentor var Karin Hade´n i Linghem. Hon hade lång erfarenhet av uppfödning under kennelnamnet Niraks. Jag lärde mig mycket av Karin,lite längre fram kom jag också att lära mig väldigt mycket av gurun Ann-Marie Hammarlund. Mycket bär jag med mig ännu idag, en del har jag lämnat bakom mig. Som t.ex att endast mald oxfile´är gott nog åt små valpar 🙂.

Två saker som Ann-Marie lärde mig och som jag ständigt tänker på i min avel är, för det första blanda inte ihop utställningsmeriter med avel. Det andra är, när du hittat din typ i rasen du föder upp, para alltid typlikt! Hoppa inte på nya trender för att det är just den typen som vinner på utställningar för tillfället.

Sedan 1985 lever jag ihop med rasen västgötaspets. Jag är nog en av de nördigaste uppfödarna som finns. Jag lägger väldigt mycket tid på mina hundar naturligtvis, men också på att hålla koll på rasens utveckling. Aveldata ingår i min dagliga rutin. Till förmiddagskaffet ritas det stamtavlor, mina kollegieblock är fulla av handskrivna stamtavlor. Ibland får jag till det, oftast inte. Blir mer och mer oroad för rasen och dess framtid.

Västgötaspetsen är en fantastisk ras, det tror jag vi alla som känner den är överens om. Sen gillar vi olika typer och temperament. En "riktig" västgötaspets för mig är en smidig hund med eleganta linjer, med luft, med ett elegant huvud som tydligt uttrycker om det är en hane eller tik. En "riktig" västgötaspets för mig har ett stort intellekt med mycket funderingar i sin hundhjärna, nyfiken, vaktmästare, orädd, alltid redo. Inget gör mig så sorgsen som när jag ser västgötaspetsar som ser tunga, trötta och ointresserade ut redan i unga år.

Det tillkommer ständigt nya uppfödare i rasen. Kul! Något som fascinerar mig är att alla är så kunniga på en gång nu för tiden. Alla kan allt!!!  Kanske jag som är väldigt trögtänkt, men jag inser mer och mer hur lite jag kan egentligen. Lär mig nya saker hela tiden. Något som jag har lärt mig under åren är dock att det är levande varelser vi hanterar. Det hjälper inte hur mycket progtester, ultraljud och röntgen man tar till. Naturen har sin gång. Själv litar jag till hundarna, är en tik frisk och fertil så kan man inte undgå att märka när det är dags. En frisk och fertil hanhund vet också när det är dags. Funkar inte detta, då kanske de individerna inte är lämpade för avel. Tvångsparningar och inseminationer hör inte hemma i vår ras, varken hemmameck eller hos veterinär.Det är viktigt att bara använda villiga tikar och driftstarka hanar i avel, sen må de ha hur lång ramsa med titlar som helst. Kan de inte föröka sig på naturlig väg har de inte i aveln att göra.

Min största prioritet är att välja avelshundar som tillför rasen något. Hundar som hjälper till att hålla vår avelsbas så bred som möjligt. I min värld tillför en rastypisk västgötaspets med det rätta temperamentet som kanske aldrig har satt sin fot på en utställning rasen så oändligt mycket mer än den rätt så mediokra hunden som på grund av ägarens utställningsintresse har en hel radda championtitlar. Championtitlar tillför inte rasen ett dugg!! Däremot innebär de en stor risk för rasen när okunniga uppfödare lockas av championtitlar och oansvariga hanhundsägare upplåter sin hane till tik efter tik utan tanke på rasens väl.

Jag ställer själv ut mina hundar. Jag tycker det är roligt att ställa ut! Jag tycker det är roligt när mina hundar vinner och blir champion. Men jag blandar aldrig ihop utställningsframgångar med aveln. Ingen blir så glad som jag när jag dyker på en västgötaspets med en inte så vanlig stamtavla. Det blir mer och mer sällsynt beroende på att uppfödare tror att de gör något bra när de använder de stora avelsmatadorerna. Kanske tror dessa uppfödare att det är en genväg till framgång för egen del. I själva verket gör de det svårare och svårare för västgötaspetsen att bevaras frisk och fertil. Avelsbasen krymper katastrofalt! Ser nu med fasa hur söner till dessa matadorer tar över rollen som nya matadorer.

Många stoltserar med 0% -ig inavelsgrad. Det säger inte sanningen. 0 % inavel existerar inte i rasen västgötaspets. SKK:s avelsdata räknar 5 generationer tillbaka. Om man räknar 30 generationer tillbaka ligger inavelsgraden i snitt på 27%. Tänk er det 27%. Det är mer än helsyskon. Vissa kombinationer som görs har en inavelsgrad på ända upp till 33-35%. Om man ansträngt sig och har tagit hänsyn till detta i sin avel en tid kan man komma ner i 21-23% inavelsgrad. Det är bland det lägsta man kan åstadkomma.

Själv är jag inte främmande för att i enstaka kullar ha en hög inavelsgrad, jag vet att det är själviskt. Det kan jag göra om jag har riktigt bra hundar som jag vill bevara så mycket som möjligt av. I de fall jag gör det är det för att jag själv vill ha en avkomma att gå vidare på i aveln. Jag har på senare år avstått från sådana parningar även om det har varit frestande ibland.

Jag hör och läser ofta att uppfödare avfärdar oron för den krypande avelsbasen med - Inga problem, det är bara att åka utomlands och para. Eller köpa in från utlandet. Jag undrar då om vederbörande har någon koll överhuvudtaget.

Det är ett problem!!!  Jag har under flera års tid letat efter udda härstamningar runt om i världen. Finland går helt bort, där är det precis samma överanvända hundar som i Sverige man stöter på i stamtavlorna. Danmark likaså, där är det särskilt en överanvänd hund som ställer till bekymmer. I övriga Europa samma sak, hundar har importerats från Sverige och Finland, de har använts väldigt frekvent i aveln. Australien likaså. USA samma sak. Här är några exempel på vad jag har blivit erbjuden under åren.

Från Australien: En valp med en pappa från överanvända linjer i Sverige. Helt bortkastat att ta hem den.

Från England: En valp med en morfar från Sverige som tillsammans med sina kullsyskon är föräldrar till över 100 valpar. Tillför intet.

Från USA: Flera valpar från olika kullar, samtliga hade en svensk hane 3 gånger i stamtavlan!

Från Finland: Flera valpar från olika kullar, samtliga hade överanvända finska och svenska hundar i stamtavlan.

Dessutom har jag upptäckt att i Frankrike föds valpar som aldrig registeras! Bl.a hos en uppfödare som har flera hundar från kända svenska uppfödare. Skrämmande! Dessa kullar är helt bortkastade!

Så ser verkligheten ut!

Jag vet att vi är några få uppfödare som tar detta på allvar och verkligen anstränger oss när vi letar avelshundar. Min önskan är att fler ska komma till insikt innan det är för sent. Är du hanhundsägare, låt inte din hane para hur mycket som helst. Och definitivt inte flera tikar redan i unga år. Håll igen! Sätt ett max antal valpar som mål, t.ex 30-35 st, och sprid ut det under hanens levnad. En frisk och fertil hane kan mycket väl para ända upp i 12-årsåldern.  Tikägare, para inte din tik med första bästa utställningsvinnare! Ansträng dig att hitta den hanen som inte har så många valpar, gärna en alldeles oprövad. En hane som tillför avelsbasen något nytt, inte lätt att hitta jag vet, men försök.

Tänk om vi alla skulle lägga personlig prestige åt sidan och tänka på VÄSTGÖTASPETSENS bästa i stället, då kan VÄSTGÖTASPETSEN ha en framtid som en frisk och fertil ras.